Finaste Jonas, nu har det gått över en vecka sedan och det är fortfarande lika overkligt. Jag tror nog aldrig att jag komma kunna förstå, ditt fina leende kommer aldrig lysa mot mig mer. Jag kommer heller aldrig få se dig skuttande om kring full av energi, eller springa så där fort som bara du kan. Livet är så fruktansvärt skört och orättvist. Finaste snällast Jonas, vi saknar dig så otroligt mycket. Jag träffade din Mamma och Pappa förra veckan, den dagen dem fått träffa dig för sista gången. Men de va inte samma Jonas dem fick träffa. Dem visade mig även en bild på dig, en bild jag ångrar att jag sett, det var inte samma Jonas som låg där, ditt fina leende var inte kvar, inte samma Jonas. Men jag vet att du är med oss hela tiden ändå, och sprider energi och glädje omkring oss, så som du alltid gjorde. Livet är orättvist och trotts alla tusentals tårar så glädjer det mig ändå att du fått avsluta ditt liv här på jorden med det du älskade som mest.

 

Av sånt här lär man sig hur skört det kan vara och att vi verkligen måste ta hand om varandra!! Hälsade på på folkan för någon dag sedan, Emma berättade att gemenskapen har blivit så mycket starkare.

 

Som Linnea skrev ska hon börja på ett nytt kapitel i livet. Leva som du gjorde, glad och positiv och full av energi. Jag har också starat ett nytt kapitel, jag har fyllt 19 i söndags, flyttat till Luleå, blivit sambo med bästa Anton, och är numera blivande sjuksköterska. Igår började nollningen, min klass verkar riktigt bra! ;) Det här kommer bli ett bra år och jag vet att du är med mig hela tiden.